måndag 9 maj 2016







Att Leva i Någon Annans Kropp

Ett försök att skriva om mitt liv med övervikt.




Jag föddes 16 juni 1962, på grund av sociala och andra problem omhändertogs jag av Norrköpings socialnämnd och tillbringade min första 6 månader på institution innan jag blev adopterad av
Göte och Solveig Fredriksson. Min uppväxt på Envigsvägen 31 i Herstaberg utanför
Norrköping var faktisk fantastisk med kossor i hagar, grusvägar och olåsta dörrar, två adopterade systrar dök upp: Maud född 1957 och Lena född 1965. Vi kom
från trasiga familjer och kom till en familj full med kärlek och värme, ödet gav oss en fantastisk start.




I tidig ålder upptäcktes svåra allergier, eksem och astma vilket medförde mycket problem framför allt med astma vilket innebar många besök på sjukhus och många perioder med svåra andningsproblem. Detta medförde vid tidig ålder en form av utanförskap på grund av att jag inte kunde delta i sportaktiviteter då jag fick andnöd och svårt eksem vid svettningar. Vid den här tiden var jag väldigt smal och efter flera omgångar med svår kikhosta fick någon begåvad läkare idén att jag borde få lite mera “hull på kroppen” ett uttryck som jag hatar, det innebar att jag vid varje måltid fick äta 3 dl vispgrädde för att få upp vikten och få mer motståndskraft.

En modern läkare skakar på huvudet och blir förbannad, men detta var i slutet av 60-talet och läkarna var av den gamla skolan, män skulle vara stora och starka. Gissa vad det fungerade - jag gick upp i vikt, men med omställd ämnesomsättning var jag alltid hungrig och kunde äta hur mycket som helst. Det kunde innebära att jag efter skolan kunde göra en plåt med pizza och käka upp hela pizzan själv, det kändes ju helt normalt. Nu händer något: som följd av blyghet och utanförskap så började jag äta som min egen medicinering när jag var ledsen eller frustrerad eller bara kände mig ensam, när alla andra började få flickvänner och jag stod bredvid och tittade på.

1975 började jag högstadiet på Matteusskola Norrköping och här hittade jag något som gav mig en identitet - Musik”. Även om jag spelat ensam förut så var det här jag hittade min musikaliska identitet, och helt plötsligt stod denna blyga överviktiga kille framför en hel skola och spelade musik och sjöng. Här upptäckte jag att jag kunde inta en annan persona lite som att spela teater, man blir någon annan för en stund. Problemet här är att om man inte känner sig som killen i spegelbilden, vad gör man då?
Det finns en hel del information om konsekvenser och risker med fetma för hälsa och kropp. Men fetma innebär också känslomässiga, psykologiska och sociala konsekvenser. Det kan leda till allvarlig ensamhet och isolering.  Samhället är fullt av motsägelser: Hur många gånger har man hört att utsidan är inte viktigt, det är personligheten. När det gäller utseende och skönhet, allt i medierna är inriktad på smala kvinnor och muskulära män. Det är de smala damerna som sitter på den krämiga chokladglassen, och de muskulösa männen som står med sin nakna överkropp på balkongen för att raka sig. Överallt konfronteras du med dessa skönhetsideal, utseende spelar en viktig roll. Människor reagerar ofta bara på vad man ser, och drar där med den mest uppenbara slutsatsen: "Åh du är tjock, det är ditt eget fel - du bör inte äta så mycket", men orsakerna  är ofta mycket mer subtila. Men det är det svar du får ofta eller känner i de stunder som de stirrar på dig.  
                                   
Fetma är ett problem som du inte kan gömma. Du kan träffa någon med en spelberoende, till exempel, det går inte se vad han har. När man är överviktig går det inte att gömma sig, alla kan se att du är överviktig och kommer gärna med smarta idéer på vad du skall göra.  I mitt fall har det stora problemet varit att mitt ätande är emotionellt styrt, som en alkoholist som dricker för att han är ledsen. Jag äter när jag blir ledsen eller stressad, den kroppsliga mekanismen är exakt densamma.  Men jag har fått hjälp på vägen med kognitiv terapi och en bra dietist, detta har hjälpt mig att styra mitt beteende och jag har gått ner 50 kilo på egen hand.  





Hotad hatad och bortglömd

För många människor som jag som lever med övervikt kan det innebära ett liv i isolering,
man orkar inte med alla glåpord eller otrevliga kommentarer typ: ät mindre gris, lämna lite till oss också (vid buff'en på viking line) osv. Jag i mitt fall har gjort tvärt om, jag har valt att ställa mig på en scen framför många människor och tvingat dom att se mig, min övervikt har även drivit på mig att vara så jävla mycket bättre än normalviktiga då dom bedöms med andra ögon.

Det är viktigt att komma ihåg att personer med övervikt skiljer sig från varandra och att det är svårt att dra generella slutsatser om psykologiska upplevelser. Dagens samhällsideal och omgivningens reaktioner kan göra det svårt att leva med övervikt och kan vare en grogrund för mental ohälsa. I studier har man sett att upplevelse av diskriminering och mobbning av såväl arbetskamrater, vårdpersonal och anhöriga är vanligt.

1980 fick jag ett jobb på Holmen Paper AB vilket gav mig ett bra liv med god inkomst och
en fin kamratskap med bra arbetskamrater, 2009 blev jag kallad till min chef som talade om att med dom nya arbetsuppgifterna som vi skulle få kunde han inte se mig som en tillgång om jag ej gick ner drastiskt i vikt. Min vikt vid detta tillfälle var ca 180kg, man tyckte (med fackets nickande nackar) att en magoperation (Gastric bypass) vore en bra ide för mig. Jag kontaktade sjukhus och påbörjade inledande behandling för att genomgå operationen, men när jag träffade kirurgen som skulle genomför operationen blev det stopp då han inte ingav något som helst förtroende.

Detta fick katastrofala följder för mig då jag efter 30 år på Holmen 2010 fick sparken på grund av fetma, den resa jag har gjort efter detta har varit tuff ekonomiskt men också socialt då många av mina arbetskamrater försvann och även vänner fick nog då de ekonomiska förutsättningarna innebar att man ej kunde delta i resor, projekt, osv.
Men livet skall levas och upplevas.

1 kommentar:

  1. Mycket bra skrivet. Tufft och modigt av dej tycker jag. Vill bara understryka att vad man än har för störning/sjukdom är det viktigt att komma ihåg VEM man är; en människa som resten av oss på denna jord.

    SvaraRadera