Att Leva i
Någon Annans Kropp
Jag föddes 16 juni 1962, på grund av sociala och andra problem omhändertogs jag av Norrköpings socialnämnd och tillbringade min första 6 månader på institution innan jag blev adopterad av
Göte och Solveig Fredriksson. Min uppväxt på Envigsvägen 31 i Herstaberg utanför Norrköping var faktisk fantastisk med kossor i hagar, grusvägar och olåsta dörrar, två adopterade systrar dök upp: Maud född 1957 och Lena född 1965. Vi kom
från trasiga familjer och kom till en familj full med kärlek och värme, ödet gav oss en fantastisk start.
I tidig ålder upptäcktes svåra
allergier, eksem och astma vilket medförde mycket problem framför allt med
astma vilket innebar många besök på sjukhus och många perioder med svåra
andningsproblem. Detta medförde vid tidig ålder en form av utanförskap på grund
av att jag inte kunde delta i sportaktiviteter då jag fick andnöd och svårt
eksem vid svettningar. Vid den här tiden var jag väldigt smal och efter flera omgångar
med svår kikhosta fick någon begåvad läkare idén att jag borde få lite mera
“hull på kroppen” ett uttryck som jag hatar, det innebar att jag vid varje
måltid fick äta 3 dl vispgrädde för att få upp vikten och få mer
motståndskraft.
En modern läkare skakar på huvudet
och blir förbannad, men detta var i slutet av 60-talet och läkarna var av den
gamla skolan, män skulle vara stora och starka. Gissa vad det fungerade - jag gick upp i vikt, men med omställd
ämnesomsättning var jag alltid hungrig och kunde äta hur mycket som helst. Det
kunde innebära att jag efter skolan kunde göra en plåt med pizza och käka upp
hela pizzan själv, det kändes ju helt normalt. Nu händer något: som följd av blyghet och
utanförskap så började jag äta som min egen medicinering när jag var ledsen eller
frustrerad eller bara kände mig ensam, när alla andra började få flickvänner
och jag stod bredvid och tittade på.
1975 började jag högstadiet på
Matteusskola Norrköping och här hittade jag något som gav mig en identitet - Musik”. Även om jag spelat ensam
förut så var det här jag hittade min musikaliska identitet, och helt plötsligt
stod denna blyga överviktiga kille framför en hel skola och spelade musik och
sjöng. Här upptäckte jag att jag kunde inta en annan persona lite som att spela
teater, man blir någon annan för en stund. Problemet här är att om man inte
känner sig som killen i spegelbilden, vad gör man då?
Det finns en hel del information om
konsekvenser och risker med fetma för hälsa och kropp. Men fetma innebär också känslomässiga,
psykologiska och sociala konsekvenser. Det kan leda till allvarlig ensamhet och
isolering. Samhället är fullt av motsägelser: Hur
många gånger har man hört att utsidan är inte viktigt, det är personligheten.
När det gäller utseende och skönhet, allt i medierna är inriktad på smala
kvinnor och muskulära män. Det är de smala damerna som sitter på den krämiga
chokladglassen, och de muskulösa männen som står med sin nakna överkropp på
balkongen för att raka sig. Överallt konfronteras du med dessa skönhetsideal,
utseende spelar en viktig roll. Människor reagerar ofta bara på vad man ser, och drar där med den mest
uppenbara slutsatsen: "Åh du är tjock, det är ditt eget fel - du bör inte
äta så mycket", men orsakerna är
ofta mycket mer subtila. Men det är det svar du får ofta eller känner i de
stunder som de stirrar på dig.
Fetma är ett problem som du inte kan
gömma. Du kan träffa någon med en spelberoende, till exempel, det går inte se
vad han har. När man är överviktig går det inte att gömma sig, alla kan se att
du är överviktig och kommer gärna med smarta idéer på vad du skall göra. I mitt fall har det stora problemet
varit att mitt ätande är emotionellt styrt, som en alkoholist som dricker för
att han är ledsen. Jag äter när jag blir ledsen eller stressad, den kroppsliga
mekanismen är exakt densamma. Men jag har fått hjälp på vägen med kognitiv terapi och en bra
dietist, detta har hjälpt mig att styra mitt beteende och jag har gått
ner 50 kilo på egen hand.
Hotad hatad och bortglömd
För många människor som jag som lever med övervikt kan det innebära ett liv i
isolering,
man orkar inte med alla glåpord eller otrevliga kommentarer typ: ät mindre
gris, lämna lite till oss också (vid buff'en på viking line) osv. Jag i mitt
fall har gjort tvärt om, jag har valt att ställa mig på en scen framför många
människor och tvingat dom att se mig, min övervikt har även drivit på mig att
vara så jävla mycket bättre än normalviktiga då dom bedöms med andra ögon.
Det är viktigt att komma ihåg att personer med övervikt skiljer sig från
varandra och att det är svårt att dra generella slutsatser om psykologiska
upplevelser. Dagens samhällsideal och omgivningens reaktioner kan göra det
svårt att leva med övervikt och kan vare en grogrund för mental ohälsa. I
studier har man sett att upplevelse av diskriminering och mobbning av såväl
arbetskamrater, vårdpersonal och anhöriga är vanligt.
1980 fick jag ett jobb på Holmen Paper AB vilket gav mig ett bra liv med
god inkomst och
en fin kamratskap med bra arbetskamrater, 2009 blev jag kallad till min
chef som talade om att med dom nya arbetsuppgifterna som vi skulle få kunde han
inte se mig som en tillgång om jag ej gick ner drastiskt i vikt. Min vikt vid
detta tillfälle var ca 180kg, man tyckte (med fackets nickande nackar) att en
magoperation (Gastric bypass) vore en bra ide för mig. Jag kontaktade sjukhus
och påbörjade inledande behandling för att genomgå operationen, men när jag
träffade kirurgen som skulle genomför operationen blev det stopp då han inte
ingav något som helst förtroende.
Detta fick katastrofala följder för mig då jag efter 30 år på Holmen 2010
fick sparken på grund av fetma, den resa jag har gjort efter detta har varit
tuff ekonomiskt men också socialt då många av mina arbetskamrater försvann och
även vänner fick nog då de ekonomiska förutsättningarna innebar att man ej
kunde delta i resor, projekt, osv.
Men livet skall levas och upplevas.
Men livet skall levas och upplevas.
Mycket bra skrivet. Tufft och modigt av dej tycker jag. Vill bara understryka att vad man än har för störning/sjukdom är det viktigt att komma ihåg VEM man är; en människa som resten av oss på denna jord.
SvaraRadera